Mikrovågsugn
Vattenmolekylen blir på grund av sin uppbyggnad av väte- och syreatomer en elektrisk dipol med en positiv och en negativ ände. Dipolens negativa ände kommer att söka en positiv ände och därmed radar vattenmolekyler upp sig i kedjor med något tiotal vattenmolekyler. En elektrisk dipol i ett elektriskt fält försöker alltid ställa in sig i fältets riktning. Eftersom dipolerna skall rätta in sig längs med fältet kommer kedjorna med vattenmolekyler att vridas sönder. Detta motsvarar ett tillskott av energi, när molekylerna åter försöker rada upp sig i kedjor kommer överskottsenergin i form av vattenmolekylernas slumpvisa rörelse, motsvarande en snabb temperaturhöjning. Om materialet även leder ström via elektroner, till exempel saltvatten, kommer även detta att leda till uppvärmning. I fruset vatten är däremot dipolerna fixerade och det är därför is är svårt att få varmt i mikrovågsugnen: mikrovågorna går i princip rakt igenom. En isbit smälter dock så småningom ändå, eftersom den tunna vattenhinnan på ytan absorberar mikrovågen, blir varm och i sin tur smälter loss mer vatten ur isbiten. Det går alltså att koka vatten i en grop på en isbit (ända tills vattnet smälter isen). Ett gott råd är därför att hälla på en gnutta vatten, särskilt på stora isblock, för att snabbare tina fryst mat. Några vanliga föreställningar om mikrovågsugnar är att näringsämnen i maten och vitaminer i grönsaker förstörs i mikron, att mikrovågsstrålningen lagras i maten eller tränger ut och utgör en hälsofara. Mikrovågorna lagras inte i livsmedel, utan absorberas då de träffar maten och omvandlas till värmeenergi. Vid normal tillagning kan vitaminer och mineraler till viss del urlakas i kokvatten. Det sker på grund av värme och är inte värre i mikrovågsugn än vid kokning på spis. Mikrovågsugn är ett skonsamt sätt att tillaga mat på eftersom uppvärmningen sker snabbt och inte kräver mycket vatten. Starka mikrovågor kan visserligen vara skadliga för människokroppen. En mikrovågsugn är däremot konstruerad för att starka mikrovågor inte ska kunna spridas utanför ugnen. Den går exempelvis inte att starta om luckan är öppen. En mikro som är avstängd eller har öppen lucka sprider inga mikrovågor. En mikrovågsugn som är hel och som används enligt bruksanvisningen läcker enbart en viss mängd svaga mikrovågor, vilket är normalt. Det finns inga kända strålskyddsrelaterade risker vid normal användning (publicerat 2017). Däremot om den används felaktigt. En mikrovågsugn som skadats ska däremot kontrolleras noggrant av en reparatör innan den eventuellt används igen, enligt Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter. Mikrovågsugnen bör aldrig köras tom eftersom det kan skada magnetronen. Plastfilm med lufthål eller täcklock är att föredra framför vanliga tättslutande lock. Mikron bör även hållas under uppsikt vid användning på grund av att brännbara material i värsta fall kan fatta eld. Ägg bör inte kokas på vanligt sätt i mikron på grund av hög explosionsrisk. I handeln finns däremot särskilda äggkokare avsedda för äggkokning i mikrovågsugn. Alla typer av metallföremål har tidigare ansetts som en fara att värma i mikrovågsugnen med risk att förstöra mikron, men 2007 gav omfattande tysk forskning andra slutsatser. Från och med 2007 förespråkas ibland viss metallanvändning, under särskilda förutsättningar, för att få bättre värmefördelning. Metallanvändning bör i övrigt undvikas, med risk för gnistbildning eller försämrad uppvärmning då mikrovågorna inte kan tränga igenom metallen. För den som vill använda metallkärl finns aluminiumformar som är särskilt anpassade för mikrovågsugn.
Mikrometer
En mikrometer är 10−6 meter, alltså en miljondels meter eller 0,000 001 meter. Enheten förkortas "µm". Mikrometer kommer av SI-prefixet mikro samt grundenheten meter. Levande celler brukar ha en storlek på ungefär 10 mikrometer. Till exempel är ett omyeliniserat axon 1 µm. På verkstadsgolvet är det dock fortfarande vanligt att man talar om "tusendelar" (av en millimeter) eller "my" istället för mikrometer. Detta delvis för att inte förväxla längdenheten med det vanligt förekommande mätverktyget.
Mikrogram
Mikrogram är en SI-enhet som motsvarar 10−6 gram, alltså ett miljondels gram. SI-symbolen för mikrogram är µg. För läkemedel brukar man skriva mcg, eftersom det förekommit misstolkningar i handskrivna recept av µg som mg, milligram. Namnet kommer från SI-prefixet mikro, som är lika med en miljondel. En äldre benämning för ett mikrogram var gamma (symol: γ).
Mikro
Prefixet mikro infördes officiellt 1960. Innan dess kallades mikrometern mikron och betecknades µ. 1 mikrometer (µm) = 0,000 001 meter (1 miljondels meter).
Anna Eriksson
Anna-Kerstin Eriksson, född 16 maj 1963, är en svensk tonsättare, ljudkonstnär och gitarrist bosatt i Göteborg. Eriksson är utbildad i komposition vid Musikhögskolan i Göteborg för Ole Lützow-Holm och Anders Hultqvist 2000–04 och vid Gotlands Tonsättarskola för Sven-David Sandström och Per Mårtensson 1996–98. Hon är också klassiskt skolad gitarrist och arbetar deltid som gitarrlärare. Anna Eriksson har skrivit musik och ljudkonst för en mängd olika ensembler och solister. Hennes verk har framförts både i Sverige och utomlands. Anna Eriksson invaldes som medlem i Föreningen svenska tonsättare 2003. Eriksson driver det egna företaget Anna Eriksson Musik. 2008 – Göteborgs stads kulturstipendium. 2006 – STIM-stipendium. 2010 – Västra Götalands kulturstipendium. Primula och hennes syster, musik till fakirföreställning av Oline Stig (1994). Bä för soloklarinett (1996). Tre, svit för blandad kör till text av Kerstin Norborg (1997). Sentimental robot, sceniskt stycke för preparerat piano, preparerad gitarr, talande leksaksrobot och speldoserobot (1998). Fugu för stråkkvartett (2000). E för 8 gitarrer (2000). Aluminium för solo slagverk (2001). Pica-pica för flöjt, cello och liveelektronik (2001). Dona nobis pacem för blandad kör (2002). Stjärnskruvmejsel, svit för gitarrtrio, gitarrduo och gitarrsolo (2002). Till pilot, grafiskt partitur för improvisationsensemble (2002). Kandeljärerna, elektroakustisk musik till kortfilmen Kandeljärerna, tillsammans med Andreas Eklöf (2002). Juli för preparerad cello och preparerat piano (2003). Som två olika slags alfabet vilka ska färdas igenom varandra för stråkorkester (2003). Då börjar man härma olika sorters mossa för cellosolo (2005). Moose Imitating Moss för gitarrduo (2005). Papegojan som krympte, musiksaga för barn och vusna för kammarensemble och en skådespelare baserad på en saga av Ted Hughes (2007). Under solen för barockensemble och blandad kör till text ur Predikaren (2008). En flygvärdinnas sånger för mezzosopran och slagverk till text av tonsättaren (2009). Pat and Cat – Into the Woods för blockflöjt och ärkeluta (2010). Obeskriven för damkör (2010). Kvasfanfar för trumpet, 3 tromboner och partyflärpar (2010). Opera Lingua, kammaropera för tre sångare, violin, cembalo och ljudobjekt (2011). Mellan Mikro och Makro, konsertinstallation (2012). Sånger för barnkör till text av tonsättaren (2013) "Olika länge lever alla". "Jag sätter den på snooze". The Way to E för marimbaduo (2014). Inanna för sopran och preparerad harpa (2015). Timglas för flöjt, klarinett, violin, cello, piano och slagverk (2015). Tortue, ljudinstallation (självspelande tårtljus runt sköldpaddsdamm, hyllning till en uråldrig art). (1998). Mu – en musikalisk händelse i Palmhuset, konsertinstallation i Palmhuset, Göteborg, tillsammans med tonsättaren Ida Lundén (1998). Zeus gästabud, ljudvandring för barn i Palmhuset, i samarbete med Andreas Eklöf (2001). Skvaller, ljudinstallation (fem talande krukväxter i ett slumpmässigt samtal, med texter från Vår flora i färg) (2001). The Little Drummer, ljudinstallation för en läckande utställningslokal (metallföremål placerade under ett läckande tak, vilket resulterade i ett slumpmässigt slagverkstycke beroende på väderlek) (2002). Kan ni visa mej på kartan var jag är?, ljudinstallation i utomhusmiljö (tre olika språkkurser placerade i var sitt campingtält i absurt samspråk) (2003). Glänsande svart i viss belysning violettglänsande, textljud-komposition. På samlingsskivan "The Hidden City – Sound Portraits From Gothenburg". (2004). Ljudgång, ljudinstallation. En gångstig gjord av olika sorters material (grus, tegel, plåt, filtmatta) som skapade en percussiv komposition när man gick på den (2005).
Kontaktmekanik
Kontaktmekaniken handlar om beräkningen av elastiska, viskoelastiska och plastiska kroppar i statisk eller dynamisk kontakt. Kontaktmekanik är en grundläggande ingenjörsvetenskaplig disciplin som är essentiell för säker och energisparande konstruktion av tekniska anläggningar. Den är intressant för tillämpningar som hjul-räls-kontakt, kopplingar, bromsar, däck, glid- och kullager, förbränningsmotorer, led, tätningar, omformning, materialbearbetning, ultraljudsvetsning, elkontakter och dylikt. Dess uppgifter räcker från hållfasthetsprovning i kontakt- och förbindningselement över påverkan av friktion och nötning genom smörjning och materialdesign till användningar i mikro- och nanosystemteknik. Den klassiska kontaktmekaniken är framför allt förknippad med Heinrich Hertz. 1882 löste Hertz problemet av kontakten mellan två elastiska kroppar med böjda ytor. Detta klassiska resultat bildar även idag en bas för kontaktmekaniken. Först hundra år senare hittade Johnson, Kendall och Roberts en liknande lösning för en adhesiv kontakt (JKR teori). Ett vidare framsteg i vårt vetande om kontaktmekaniken i mitten av 1900-talet är förknippad med namnen Bowden och Tabor. De hänvisade först på viktigheten av råheten av de kontakterande kropparna. Genom råheten är den sanna kontaktytan mellan friktionspartners några storleksordningar mindre än den skenbara ytan. Denna insikt förändrade snabbt inriktningen av många tribologiska undersökningar. Bowdens och Tabors arbeten utlöste en rad av teorier om rå ytors kontaktmekanik. Som pionjärsarbeten inom detta område måste Archards bidrag 1957 ses. Han kommer till slutsatsen att även i kontakt av elastiska rå ytor så är kontaktytan ungefär proportionell mot normalkraften. Andra viktiga bidrag är förknippade med namnen Greenwood och Williamson (1966), Bush (1975) och Persson (2002). Det viktigaste resultat av dessa arbeten är att den sanna kontaktytan hos rå ytor är närmelsevis proportionell mot normalkraften medan betingelsen i enstaka mikrokontakter (tryck, storlek av mikrokontakten) beror endast svagt på belastningen. Tryckfördelningen i kontaktområdet ges av. är ekvivalent med kontakten mellan ett klot med radie R och ett halvrum (se ovan). Vid intryckning av ett elastiskt halvrum genom en stel konformad indenter ges relationen av intrycksdjupet och kontaktradien av. Spänningen har en logaritmisk singularitet vid konens spets (i kontaktområdets mitt). Totalkraften beräknas enligt. Vid kontakten mellan två cylindrar med parallella axlar är kraften linjär proportionell mot intrycksdjupet. Krökningsradien dyker inte alls upp i denna relation. Den halva kontaktbredden ges av. som i kontakten mellan två klot. Det maximala trycket är. Fenomenet adhesion observeras enklast vid kontakten av en fast kropp med en mycket mjuk elastisk kropp som en gelè. På grund av van der Waals krafter bildar sig en adhesiv hals mellan kropparna. För att skilja kropparna åt varandra är det nödvändigt att uppbringa en viss minimal kraft som betecknas som adhesionskraft. Adhesion kan vara både av teknologiskt intresse såsom i limmade förbindelser och något störande faktor såsom vid det snabba öppnandet av elastomer ventiler. Adhesionskraften mellan en parabolisk stel kropp och ett elastiskt halvrum upptäcktes 1971 av Johnson, Kendall och Roberts . Den är. Mer komplicerade former börjar lossna vid kontaktens kanter. Lossnandets process av en adhesiv kontakt kan betraktas i en film. Många kontaktproblem kan enkelt lösas med dimensionsreduktionsmetoden. Metoden innebär att det ursprungliga tredimensionella problemet ersätts med en kontakt av en kropp med en linjär elastisk eller viskoelastisk bäddning. Det endimensionella systemets egenskaper stämmer exakt överens med dem av det tredimensionella om kroppens form är ändrad och elementen i bäddningen är definierade enligt dimensionsreduktionsmetodens reglerna.
Nanoteknik
Nanoteknik (även kallad atomslöjd) betecknar teknik med en storlek lämpligt mätbar i nanometer. Det kan användas inom elektronik och materialteknik, men även inom kemiska och biologiska tillämpningar. Nano- är ett prefix som betyder miljarddel och kommer från det grekiska ordet nanos som betyder dvärg. En nanometer, nm, är en miljondels millimeter, en tusendels mikrometer, att jämföra med en typisk atom som är drygt 0,1 nanometer i diameter. Fysikern Richard Feynman sade: There is plenty of room at the bottom, att det finns gott om rum vid botten, vid American Physical Society möte 1959. Efter upptäckten av spektroskopi och sveptunnelmikroskop, som gav Nobelpriset i fysik år 1986, kunde man nu se atomer. Richard Smalley, Robert Curl och sir Harold Kroto fick Nobelpriset i kemi år 1996 för de så kallade buckybollarna, buckminsterfulleren. Cylinderformad fulleren kallas nanorör. Nanoteknik och nanovetenskap handlar om att studera, manipulera och bygga ihop materien på atomär nivå där objektets tjocklek är i storleksordningen mellan en och 100 nm, speciellt för att på detta sätt kunna designa speciella egenskaper och funktionalitet. Området är under snabb utveckling och föremål för nationella satsningar, till exempel det amerikanska National Nanotechnology Initiative motiverat med: "The emerging fields of nanoscience and nanoengineering – the ability to precisely move matter - are leading to unprecedented understanding and control over the fundamental building blocks of all physical things. These developments are likely to change the way almost everything – from vaccines to computers to automobile tires to objects not yet imagined – is designed and made.". Samtliga industrigrenar påverkas redan eller kommer att påverkas av nanotekniken. Detta är knappast överraskande för de två flaggskeppsområdena bioteknik och informationsteknik, men det förväntas gälla även områden som fordonsteknik, livsmedelsteknik, byggnadsteknik, m.m. Det finns redan åtskilliga exempel på nanoteknik inom dagens industri och i vissa fall är det först på senare tid man har uppmärksammat att det man sysslat med i många år faktiskt är nanoteknik. De flesta exemplen på detta är användning av nanopartiklar: slitstarka däck, tillverkning av målarfärg och cement, UV-filter i solkräm och så det äldsta exemplet av alla, färgat glas. Idag tillverkas flera ton nanopartiklar av titandioxid om dagen och magnetiska nanopartiklar för hårddiskar eller bandmedia är också storindustri. Nanostrukturerade ytor som inte repas och inte blir smutsiga har börjat dyka upp i stekpannor och på byxor. Inom biologi och medicin behövs verktyg och kunnandet för att jobba på molekylär skala och sekvensering. Ultra-fin kirurgi och magnetiska nanopartiklar kan användas för speciell behandling. Nanoteknik är generellt viktig inom medicinsk diagnos liksom för att skapa nya material för implantat och proteser. Den hittills kanske viktigaste tillämpningen av nanoteknik är katalys där designade nanostrukturer används för att kontrollerat bryta ner större molekyler. Elektronikindustrin är på god väg att transformeras från mikro- till nanoelektronik, men de traditionella litografiska tillverkningsmetoderna kan inte utan vidare skalas ner till nanodimensioner. Ska elektronikens miniatyrisering fortsätta, Moores lag, kommer nya metoder att behövas och av speciellt intresse är att härma naturens eget sätt att självorganisera sig på nanoskalan. Det planeras även att bygga en månbas och med hjälp av nanotekniken kan detta bli möjligt. Med hjälp av nanoteknik kan nämligen ett nästan obegränsat förråd med syre utvinnas. Detta kan användas till att bygga en koloni på månen. A. Fernholm, E. Ingvald, E. Sjöstedt: Där guld glimmar blått: Forskare om den lilla nanorevolutionen. Vetenskapsrådet 2007.
