Spis
Spis (ursprungligen spisel) är en anordning för matlagning, bakning och liknande. De kan bland annat drivas med ved, koks (bland annat AGA-spisar), stadsgas och elektricitet. En öppen spis är en murad eldstad med rökfång. Vedspisen eldas med ved. Den introducerades vid 1800-talets mitt och revolutionerade matlagningen i hemmen. Den värmde bättre och använde betydligt mindre mängd ved än de öppna eldstäderna, dessutom samlades röken bättre i skorstenarna. En nackdel var att den öppna eldstadens ljus försvann, därför följde snart också lampor i vedspisens spår, som fotogenlampan. I Sverige tillverkades vedspisar vid flera järnbruk. En vedspis var vanligen gjord i gjutjärn och kallas därför också gjutjärnsspis. Den ger förutom värme för matlagning och bak även värme för uppvärmning. Vanligen är vedspisar tillverkade för maximalt omkring 0,3 meter lång ved. De har oftast bakugn. Tidigare var det vanligt att vedspisar hade tillbehöret varmvattenberedare, se även kamin. En luffarspis är en eldstad tillverkad av ett oljefat, eller (särskilt förr) av en stubbe eller kubbe. Luffarspisar är användbara för att laga mat på. EU inför gränsvärden på utsläpp och verkningsgrad på nyinstallerade rumsvärmare (vedspisar för kök, braskaminer, kökspannor) från 2020. I Sverige införs de skärpta reglerna redan 1 juli 2018 av Boverket. Typgodkända nya spisar kan installeras utan särskilt test. Icke typgodkända spisar, exempelvis gamla renoverade spisar, som nyinstalleras i kök måste testas av sotare eller annan sakkunnig efter installation. De kan behöva kompletteras med en rökvändare för att klara gränsvärdena, om det alls är möjligt att uppfylla kraven. Öppna spisar och kakelugnar är även i fortsättningen undantagna från gränsvärdena för utsläpp och verkningsgrad. En gasspis är en sorts spis där stadsgas eller annan gas används som bränsle. Den har fördelen gentemot en elspis att en ändring av gasreglaget ger omedelbar effekt på värmetillförseln, vilket minskar risken för att maten bränns. Gasspisen används till matlagning i många länder. I Sverige har stadsgasnät i huvudsak avvecklats, men förekommer i enstaka stadsdelar. Vid alla gasspisar använder man bunsenprincipen, det vill säga gasen blandas med luft, innan den antänds, så att den brinner med en blå, ej sotande, låga. Den vanligast förekommande typen är ett genombrutet gjutjärnsplan på låga fötter, försett med en eller flera, oftast två, brännare, mestadels löst uppställd och förenad med gasledningen genom slang. Det förekommer även med ugn försedda gasspisar för kokning, stekning och gräddning. De första elspisarna utvecklades under sent 1800-tal i Nordamerika. År 1920 tillverkade Elektriska Aktiebolaget Helios ( EAH ) den första svenska elektriska spisen. De hör till de hushållsmaskiner som har högst effekt. Det finns modeller både för trefas och enfasström. Solspisar använder solljus som energikälla. De vanligast förekommande typerna är paraboliska solspisar och lådspisar. Den paraboliska solspisen består av en parabolisk reflektor som koncentrerar solljuset på kokkärlet, som är placerat på ett stativ i reflektorns fokus. Lådspisen består av en låda täckt av ett genomskinligt lock, omgivet av en eller flera uppfällbara reflektorer som riktar solljuset in i lådan där kokkärlet placeras. Paraboliska solspisar ger högre temperatur och snabbare tillagning än lådspisar, men är svårare och dyrare att tillverka. Användningen av solspisar främjas av hjälporganisationer.
Gjutjärnsspis
En gjutjärnsspis är en sluten eldstad för ved-, kol- eller kokseldning, som konstruerades under första hälften av 1800-talet och som påtagligt förändrade matlagningen och energiåtgången i hemmen. En gjutjärnsspis värmde bättre, och använde betydligt mindre mängd bränsle, än en öppen eldstad. Den gav förutom värme för matlagning och ugnsbak även rumsuppvärmning, med energi lagrad i själva spisen och i murstocken. Införandet av slutna spisar medförde också att röken samlades upp bättre i skorstenen än röken från en öppen eldstad. Nackdelen med gjutjärnsspisen var att den, till skillnad från den öppna härden, inte avgav något ljussken. Gjutjärnsspisar har ofta inbyggd bakugn och kan vara utrustade med en cistern för varmvattenhållning, normalt av koppar. Gjutjärnet klarar ett dramatiskt temperaturomfång och hastiga temperaturförändringar. I Sverige blev den förhållandevis lilla köksspisen för inbyggnad den mest populära typen. Den var i princip färdigkonstruerad i slutet av 1800-talet. Ett normalt höjdmått för en sådan spis är omkring 36 centimeter, och den kan vara ungefär 60 centimeter bred och upp till 60 centimeter djup och väga omkring 140 kilogram. Värmeeffekten på en normal köksspis är ungefär 4,7 kW. Spisen består av ungefär 25 gjutna delar, samt ett tjugotal spisringar. På framsidan finns eldlucka, ask- och dragregleringslucka, bakugnslucka och sotlucka. För att hantera ringar och luckor användes en spiskrok, och dessutom behövdes en askraka och en skyffel för att tömma spisen på aska. Ugnens överdel är belagd med en blandning av eldfast lera och sand för att ugnen ska hålla jämn värme. Spisens ugn blir upp till 300 grader varm. Spisen matas med förhållandevis små vedmängder i taget och kan ha en brinntid på uppemot fem timmar. Bergsunds Mekaniska Verkstad och Kungsholmens Mekaniska Werkstad i Stockholm var på 1830-talet de första tillverkarna i Sverige, följd av Motala Verkstad 1840. Det första patentet i Sverige för köksspisar fick fabriksidkaren Victor Sjöberg på Kungsholmen i Stockholm i september 1830 för fem års tid för "sätt, att der slutna eldstäder användas, afhjelpa inrökning i köksspisar". Han fick 1840 ett patent under åtta års tid för en köksspis med inbyggd stekugn. Victor Sjöberg fick också 1852 ett patent på förbättrad konstruktion av köksspisar och strykugnar med slutna eldstäder. Förutsättningen för gjutjärnsspisen var att masugnsteknologin under denna tid utvecklades och gav mer användbar råvara. Gjutjärnsspisar tillverkades vid ett stort antal gjuterier under senare delen av 1800-talet. Wilhelm Tham på Husqvarna tog på 1880-talet patent på en förenklad och modernare variant (Husqvarna 22), som företaget började tillverka 1885. I slutet av seklet var Husqvarna, Bolinders, Norrahammars bruk och Näfvekvarns bruk de ledande tillverkarna av vedspisar i landet. Gjutjärnsspisens popularitetsperiod varade i ungefär hundra år. Under 1940-talet utvecklades den genom att förses med emaljerade fram- och sidostycken, och öka i storlek. Vedspisar togs dock successivt ur bruk i Sverige under första hälften på 1900-talet. Gjutjärnsspisar efter 1800-talsmodell tillverkas fortfarande i begränsat antal.
AGA-spis
Agaspisen uppfanns av nobelpristagaren Gustaf Dalén och presenterades på marknaden 1929 efter sju års experimenterande. Agaspisen gjordes ursprungligen för kokseldning men finns även för ved, gas, olja och el. Den brinner dygnet runt, kräver ett minimum av passning och den är så bränslesnål, att den klarar sig på en kokspåfyllning per dygn. Spisen är tillverkad i gjutjärn och väger från 400 kg, varför bjälklaget bör kontrolleras. Alla Agaspisar har en kokplatta, som håller 400 °C och en sjudningsplatta på 200 °C. Det finns tvåugns, treugns och fyraugns Agaspisar och ugnarna värms upp av indirekt strålningsvärme runt om. 1948 hade 100 000 spisar sålts och ett tiotal länder tillverkade spisarna på licens. Tillverkningen i Sverige upphörde 1957. Den har dock fortsatt att tillverkas i Storbritannien, som länge betraktat sig som Agaspisens egentliga hemland.
Skoklosters slott
Wrangels vapen och gulmålade trofékrön i trä mot Mälaren, över mittpartiet mot sjösidan och över den ett i ek snidat och gulmålat trofékrön. Båda utfördes år 1657 av den tyske träbildhuggaren Markus Hebel (död 1664). När budet kom från Tyskland att Carl Gustaf Wrangel hade dött i sitt palats på Rügen lade hantverkarna ner sina verktyg och gick hem för att aldrig komma tillbaka. De var rädda att de inte skulle få betalt. Med tanke på den ständiga penningbristen var rädslan inte helt obefogad. Salen är i samma skick som när den lämnades år 1676 och ger därför en situationsbild från en byggarbetsplats för över 350 år sedan. En förklaring till att salen aldrig gjordes klar var högadelns förändrade situation i slutet av 1600-talet. Karl XI drog tillbaka många av adelns gods till kronan i ett försök att stärka statens finanser. Idag är denna övergivna byggarbetsplats en bra illustration och forskningskälla för hur sådana arbeten bedrevs på 1600-talets mitt. Kungssalen har fått sitt namn efter de många kungaporträtten i salen och de är med sin fasta och lösa inredning med originalmöbler och ljuskronan från 1672 en konsekvent genomförd barockmiljö. På makarna Wrangels tid (1757) kallades rummet för "den dagliga matsalen". På 1700-talet smyckades väggarna med porträtt av kungliga regenter och rummet började då kallas för Kungssalen. Här finns monomentalmålningar visande Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. För arbetet svarade dåtidens mest kända konstnärer Jacob von Sandrart, David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft. Kungssalen ligger i östra längan på andra våningsplanet och mitt i Wrangelvåningen, mellan grevens och grevinnans rumssviter. Kungssalen är slottets mest påkostade rum. Här finns mönstrat kalkstensgolv, gyllenläderstapeter med polykroma blommor mot silverbotten, på väggarna och ett stuckdekorerat tak som visar polykroma reliefer i stuck med olika teman, samt en träsppis. Stucktaket utfördes av Hans Zauch åren 1663–1664. I takets centrum syns den antika hjälten Jason häller gift i drakens öga för att komma åt det Gyllene skinnet tillsammans med argonauterna. I grekisk mytologi var Jason en hjälte, som mest är känd för att ha hämtat det gyllene skinnet. Ibland ser man säger Daniel strid mot draken istället. I drakens gap hänger en av de äldsta takkronorna i Europa. Takkronan är tillverkad i Stockholm av glastillverkaren Melchior Jung och har funnits på Skokloster sedan 1672. Kring takets mittmotiv syns sinebilder för de fyra världsdelarna Asien, Amerika, Afrika och Europa i ovala sidofält. De fyra då kända världsdelarna symboliserades av människor och djur. Stucktaket utfördes av Hans Zauch åren 1663–1664. Det tog nästan ett år att färdigställa taket för Hans Zauch, som var från Bayern, som ansvarade för arbetet. I Kungssalen finns en rikt skulpterad öppen spis i trä av Markus Hebel. Träspisen i Kungssalen är bara en av slottets sammanlagt 21 skulpterade träspisar av vilka tolv träspisar tillskrivs Markus Hebel. Den målade dekoren på spisen samt på bröstpanel och dörrar samt i taket är ett arbete av Johan Malchow. Bredvid kakelugnen, som Markus Hebel har skulpterat, står en kakelugn i reliefkakel med blå och grön dekor på vit botten. Golvet i rummet är lagt av grå, röd och gråvit kalksten. Träspisen hade huvudsakligen en dekorativ uppgift och den användes endast vid festligare tillfällen. Den är uppsatt i Kungssalen 1663 och han gjorde, som ovan nämnts, en rad andra träspisar i slottet. För att slippa drag när man inte eldade satte man för öppningarna med målade skärmar, som Johan Malchow sannolikt dekorerat. Vid sidan om träspisen står ytterligare en spis, eller rättare en kakelugn, som är reliefdekorerad av kakelugnsmakaren Hindrich Thim i Stockholm. Han levererade den och satte upp den 1670. Eldstaden tillsluts med en tudelad smidd järnlucka på kortsidan. På denna tid var det inte ovanligt med arrangemanget med både öppen spis och kakelugn.
Elspis
En elspis är en spis som drivs med elektricitet. Den hör till de hushållsmaskiner som har högst effektförbrukning. De har i regel en kabel för trefas, ofta med ett anslutningsdon kallat Perilex. En elspis kan förutom vanliga värmeplattor ha häll med gjutjärnsplattor, keramikhäll eller induktionshäll. Elspisar har en till två ugnar. Spis utan ugn kallas spishäll och är ofta infälld i en köksbänk. Elspis räknas som vitvara. Elspisen började användas i Sverige på 1930-talet. Den ansågs då som en stor lyx, delvis p.g.a. smidigheten, men även på grund av renligheten den medförde i köket. En spisvakt är en brandskyddsanordning som ska hindra torrkokning eller att spisen står på utan att det behövs. Det finns flera olika varianter, men gemensamt är att de bryter strömmen till spisen antingen efter en viss tid eller när en rörelsedetektor känner av att ingen finns i rummet. Det finns också spisvakter som är kombinerade med brandvarnare eller brandsläckare. Värnamo kommun: Spisvakt. Stockholms stad: Brandsäkert med spisvakt.
Fredsbergs prästgård
Fredsbergs prästgård är en av länets bäst bevarade prästgårdsmiljöer. Tillsammans med omgivande bebyggelse – kyrka, löneboställe och skola – utgör den en särpräglad kulturhistoriskt värdefull miljö. Huvudbyggnaden och den östra flygeln har mycket högt kulturvärde. Den östra flygelns interiör är ovanligt välbevarad. På fastigheten finns dessutom vedbod från cirka 1920 och en källare. Den omgivande trädgårdsanläggningen som finns dokumenterad 1917 är till större delen igenlagd och igenvuxen. Prästgården har tidigare omgivits av en trädgård, numera består denna av en gräsmatta med spridda fruktträd och övriga större träd. Trädgårdens terrasserade avsatser i sluttningen väster om mangården är dock fortfarande synliga. Uppfarten till mangården flankeras av två granitpelare med en järngrind. Öster om grinden avgränsas gården av ett rödfärgat trästaket, väster om grinden av en häck. Utanför häcken, strax öster om vedboden, ligger en torvtäckt jordkällare. Mellan prästgården och kyrkan ligger löneboställets bostad med tillhörande ekonomibyggnader. Huset har en sexdelad plan. I Nordiska museets prästgårdsinventering 1917 finns skisser av prosten G T Lundblad, äldre benämningar på rum är hämtade från dessa. Förstugan i mitten av huset har väggar med ljust ockragula pärlspontpaneler. Innanför en panelklädd bräddörr finns en brant trappa till vindsvåningen. Salen norr om förstugan är inredd som skolsal från 1800-talet. Här finns en rektangulär kakelugn och tapeter på väggarna, i taket har troligen suttit väv, nu består det av undertakets ohyvlade brädor. Övriga tak består av hyvlade brädor målade med limfärg. De har dock varit pappklädda och har märken efter pappspik. Söder om förstugan finns ett kök med stor öppen spis med bakugn. Spismuren och väggarnas pärlspontpanel är målade i turkos kulör. Innanför köket finns en kammare, före detta kökskammare/matrum, med gammal inredning från ett postkontor. I söder finns innanför kök, respektive postmuseet, ytterligare två små kammare med vita runda kakelugnar med blå blommor. Innanför trapphuset finns ett rum med en äldre lanthandelsinredning, 1917 fungerade detta som arbetsrum. Norr om lanthandelsmuseet och innanför skolmuseet ligger den före detta sängkammaren, nu inredd som sängkammare/arbetsrum för lärare. Vindsvåningen har två kammare mot norr, dessa har kakelugnar med profilpressade kakel, en brun- och en grönglaserad. Taken är vävspända och väggarna klädda med papp och tapeter. I söder finns en större kammare i samma utförande, 1917 benämnd adjunktsrum. Övriga vindsutrymmet är oinrett sånär som på en vägg som delar av det i husets längdriktning. Interiören är renoverad och ändrad ett flertal gånger. Det mesta av äldre inredningar försvann troligen vid en större modernisering omkring 1930 då bland annat dörrarna och ett par öppna spisar tillkom. I bottenvåningen finns förstuga och tambur, vilka ligger öster om byggnadens mitt, eftersom huset förlängts mot väster på 1830-talet. Innanför tamburen ligger en salong som används som samlingslokal. Öster om denna ligger enligt 1917 års ritning före detta pastorns rum. Före detta kontoret för pastorsexpeditionen finns kvar i husets sydöstra hörn, men ett arkivrum i anslutning till detta kontoret har byggts om till handikapptoalett med en ny dörröppning mot förstugan. Rummen väster om tambur och salong utgör numera bottenvåningens mittparti med matsal med öppen spis i söder och en sängkammare som numera tjänstgör som andaktsrum mot norr. I husets västra del fanns tidigare kök och barnkammare, här är nu kontor och ett modernt kök. På vindsvåningen finns vid gavlarna före detta gästrum som nu nyttjas till fritidsverksamhet. Närmast östra vindskammaren finns en korridor med dörrar till vindsskrubbar på ömse sidor. I mitten och mot västra kammaren har samlingslokaler inretts omkring mitten av 1900-talet, här finns sedan tidigare en öppen spis.
