Våffeljärn
Våffeljärn är en hushållsapparat som används för att tillverka våfflor av våffelsmet. Våffelsmeten gräddas i våffeljärn. Dessa apparater, numera vanligen elektriska, är tvådelade på ett sådant sätt att våfflan gräddas på båda sidorna samtidigt. Formen på våffeljärnet är cirkulär (Sverige och USA) eller fyrkantig (för belgiska våfflor). Traditionella svenska våffeljärn producerar fyra eller fem sammanhängande hjärtformiga våfflor, som är lätta att lösgöra från varandra. I äldre tider, då mat tillreddes på vedspisar, kunde man byta ut en av spisringarna mot en specialring med två gropar mitt emot varandra. Till detta hörde ett särskilt våffeljärn med två utstickande kulor, som passade precis i spisringens gropar, och därmed gick det lätt att vända järnet, så att hettan från elden kunde nå bägge sidorna. Det gällde att avpassa tiderna före och efter vändningen, så att våfflan blev jämnt och lagom gräddad på bägge sidorna. Handtagen bestod av en ca 8 mm tjock järnten i vardera järnhalvan. Järntenarna var i ytteränden omböjda till öglor som man omslöt med handen för manövrering av anordningen. Om öglorna blev alltför heta fick man lov att använda grytlapp för att inte bränna sig. Öglorna kunde även användas för upphängning av järnet på en krok vid förvaring.
Våffla
Våffla är ett bakverk som vanligtvis gräddas i ett våffeljärn. Ordet är känt sedan 1642 och kommer från tyskans Waffel, med samma betydelse, men sattes antagligen av förfäder i samband med Vår Fru (Jungfru Maria). Våfflor är än idag i en stor del av Sveriges hushåll en vanlig rätt på Våffeldagen, det vill säga Jungfru Marie bebådelsedag som firas den 25 mars. I medel- och nutida Europa återfinns ett antal olika varianter: wafre, wafer, wâfel, waufre, gaufre, goffre, gauffre, wafe, waffel, wåfe, wāfel, wafe, vaffel, och våffla. I svenskan har ordet förekommit sedan 1664. Engelskans "waffle" återfinns 1725 och är ärvt av holländskans "wafel" som i sin tur härstammar från det medeltida wafele som är belagt mot slutet av 1200-talet. Innan dess återfinns franskans "walfre" 1185 som även det härstammar från det frankiska ordet "wafla" vilket är ett germanskt ord betydande bikaka eller tårta beroende på sammanhang. Våfflor är kända i Europa och Sverige sedan 1600-talet. Kejsarvåffla är inte en våffelvariant, utan ett registrerat varunamn på en "matig" våffla från Kungsörnen. Våfflor görs av en smet som i grunden består av mjöl, vatten och/eller mjölk och/eller grädde samt smör. Det finns recept som innehåller till exempel ägg eller jäst. Smeten gräddas i särskilda våffeljärn. Dessa, numera vanligen elektriska, apparater är tvådelade på ett sådant sätt att våfflan gräddas på båda sidorna samtidigt. Våfflor serveras vanligen med sylt eller bär och vispad grädde, antingen som maträtt eller efterrätt. De kan även serveras med alternativa tillbehör såsom kaviar, gräddfil, gräslök, räkor, pepparrotssmör och smältost/dessertost. Våfflor serveras i speciella våffelstugor, speciellt i fjällen. Amerikanska våfflor serveras vanligtvis med smör och sockerlag, men det förekommer även att de serveras med kyckling eller njurstuvning. De belgiska våfflorna är tjockare och fyrkantiga i formen. Även i Sverige var våfflor fyrkantiga fram till 1800-talet, då runda våffeljärn infördes för att bättre passa till de nya gjutjärnsspisarnas runda hål. Våffla kan även avse våffelstrut, det konformade rån som används som glasstrut. För tillverkning av rån används rånjärn. Vardagsvåffla - en "matig" våffla som innehåller ägg. Frasvåffla - en spröd och frasig våffla utan ägg. Dock kan köpt frasvåffelmix innehålla ägg. Entrévåffla - en blandning mellan vardagsvåffla och frasvåffla. Se recept på Våffla i Wikibooks kokbok.
Hushållsapparater
Hushållsapparater är ett samlingsnamn för mindre elektriska maskiner som finns i många hem och används vid matlagning, städning eller tvätt, som till exempel brödrost, vattenkokare, kaffebryggare, mixer, mixerstav, matberedare, elvisp, dammsugare, strykjärn, hushållsassistent, smörgåsvärmare och våffeljärn. Lite mer ovanliga hushållsapparater är till exempel glassmaskin, långsamkokare, pastamaskin, bakmaskin, iskrossmaskin, råsaftcentrifug, juicepress, fritös, riskokare, kaffekvarn, potatisskalare, ångkokare, espressomaskin, sous vide, perkolator, rånjärn och ismaskin. Exempel på tillverkare av hushållsapparater.
Stroopwafel
Stroopwafel eller siroopwafel, ungefär "sirapsvåffla", är ett bakverk från Nederländerna. Det består av två våfflor med sirap emellan. Kakan kallas även för honungskaka i Sverige. Stroopwafeln blev känd i slutet av 1700-talet i Nederländerna. Det finns olika teorier om hur kakan kom till men den vanligaste är att en okänd holländsk bagare från staden Gouda tog rester från dagens bakelser och sötade med sirap, och sedan satte dem i ett våffeljärn. Han tyckte att resultatet blev bra och gjorde den lite finare och började sälja i sin butik. I början av 1900-talet började ett flertal fabriker producera stroopwafels. År 1960 fanns det sjutton fabriker, varav fyra fortfarande var aktiva 2008.
Smörgåsgrill
En smörgåsgrill är en vitvara som är avsedd att värma smörgåsar. En typisk smörgåsgrill består av två varma plattor som sitter ihop i ett gångjärn. På så sätt liknar den ett våffeljärn. Plattorna brukar vara täckta med teflon eller annan non-stick beläggning. Plattorna har fördjupningar för brödet och kan ibland forma dem, eller bränna in ett mönster. Den första moderna smörgåsgrillen marknadsfördes och vidareutvecklades av John O'Brien vid företaget Breville på 1970-talet. Inledningsvis köpte han in några smörgåsgrillar från ett belgiskt företag, som var det enda företaget i världen som sålde dem, och lät invånare i Newcastle utvärdera produkten. Men när belgarna nekade honom att köpa ett stort parti bestämde han sig för att själv starta en tillverkning. Syftet med smörgåsgrillen var att spara tid i köket, något som efterfrågades av stressade familjer.
Bolinders
Bolinders grundades 1844 i Stockholm av bröderna Jean Bolinder (1813-1899) och Carl Gerhard Bolinder (1818-1892) under namnet J. och C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad (från 1873 J. och C. G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB) vid Klara sjö på Kungsholmen i Stockholm. Verkstaden låg på den plats där idag Tekniska nämndhuset, som har adress Fleminggatan 4, ligger, på norra sidan av Fleminggatan och norr om Kungsbroarna och vid korsningen av Pipersgatan. Jean Bolinder blev verkställande direktör för företaget och ledde den mekaniska verkstaden tillsammans med brodern Carl Gerhard Bolinder, som verkade som arbetsledare och verkstadschef. Under Jean Bolinders ledning växte J. och C. G. Bolinders mekaniska verkstad till ett av Sveriges främsta industriföretag, ombildades 1873 till aktiebolag med produktion av alla slags gjutgods från gjutjärnsspisar och kaminer till stekpannor, grytor, våffeljärn och köttkvarnar samt ångmaskiner. Under 1890-talet började man även tillverka träbearbetningsutrustning och från 1894 även fotogenmotorer. 1905 konstruerade man även en tändkulemotor och från 1910 började man tillverka råoljemotorer för till exempel båtar och sågverk. Bolinders introducerade och tillverkade modern utrustning och den fick stor betydelse för den svenska skogsindustrin. Bolinders hade en omfattande produktion av gjutjärnsartiklar under 1800-talets senare hälft. Gjutjärnsartiklarna tillverkades som regel efter engelska modeller och produktionen omfattade trädgårdsmöbler, lyktarmar, blombord, paraplyställ och spegelramar. Nya byggnader uppfördes vid Klara sjö på Kungsholmen och verkstaden tog allt fler tomter i anspråk efterhand som verksamheten expanderade. Efter några decennier byggdes en ångmaskinsfabrik. Bolinders tillverkade alla slags maskiner, bland annat för den framväxande pappers- och trävaruindustrin. Mot slutet av 1800-talet var fabriken en av de största i Stockholm med sina rykande skorstenar. Åren före Bolinders död hade man börjat tillverka förbränningsmotorer, särskilt råoljemotorer. J. och C.G. Bolinders ville skaffa en alternativ kraftkälla till ångmaskinen, nämligen förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn började komma i bruk utomlands här och var och för Sveriges del började det hela år 1890, det var tidigt, även internationellt sett. År 1893 byggde Bolinders sin och Sveriges fotogenmotor med intern förbränning. Det var en fyrtaktsmotor med en liggande cylinder. Försäljningen ökade år från år och kulminerade 1899 då 122 motorer levererades. Motorn konstruerades av ingenjör Jonas Weyland men var inte så framgångsrik. Istället tog man in ingenjör Erik Rundlöf som konsult och 1897 hade man en tvåtakts råoljemotor som blev en stor framgång, det blev en fullträff. 1902 köpte Bolinders in rätten till en annan tändkulemotor, som Erik Rundlöf hade skapat. På 1920-talet hade Bolinders en världsandel av 80 procent av alla fiskebåtar tack vare motorernas pålitlighet, låga bränsleförbrukning och långa livslängd. Efter bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinders död i slutet av 1800-talet togs företaget över av ingenjören och industrimannen Erik August Bolinder (1863-1930), son till Carl Gerhard Bolinder. Hans far Carl Gerhard Bolinder avled 1892 och dennes broder Jean Bolinder avled 1899. Erik August Bolinder blev VD för Bolinders redan 1888 och han förblev i ledningen ända fram till sin död 1930. Under Erik August Bolinders ledning utvecklades Bolinders till ett av landets främsta exportföretag. Han moderniserade och utvidgade produktionen, och vid sidan om sågverksmaskiner blev båtmotorer och lättviktsoljemotorer stora artiklar på världsmarknaden. Därefter blev civilingenjör Birger Dahlerus verkställande direktör. Dahlerus uppehöll denna befattning till 1956, då han avgick. Då övergick aktiemajoriteten först till ett konsortium under ledning av direktör Ewald Holmqvist i det Wallberg-kontrollerade AB Elektroskandia, och sedan till Svenska Maskinverken i Södertälje.
Bolindermuseet
Bolindermuseet är ett lokalt museum, som sedan 1988 ligger på Gjutarplan i Kallhälls centrum i kommundelen Kallhäll-Stäket i Järfälla kommun. Den 24 september 2016 invigdes de nya lokalerna, som är belägna under Kallhälls bibliotek i Kallhälls Folkets hus. Museets lokalyta motsvarar en rejäl trerummare och där finns en handikapphiss förörelsehindrade att komma ner till museets lokaler. Museets grundare är Kåre Andersson, som i mitten på 1980-talet började samla föremål som var tillverkade av Bolinders Mekaniska Verkstad och senare Bolinders fabriks AB. Bolindermuseet ställer ut föremål som har tillverkats vid fabriken vid Bolinders Mekaniska Verkstad, som låg i området Kallhäll i norra Järfälla kommun. Bolindermuseet äger omkring 1000 föremål och nere i museets lokaler ställs en representativ del av föremålen ut. Föreningen Bolindermuseet, som bildades i juni år 2000, har som ändamål att bland annat spegla Kallhälls och kommunens samhällsutveckling, verka för museets fortbestånd och utveckling och att sprida information om Bolindermuseet och dess verksamhet. Museet vill också spegla att Kallhälls samhälle uppstod genom att Bolinders verkstäder hade sin verksamhet här och att Bolindermuseets plats i detta centrum är självklar. Föreningen Bolindermuseet visar föremål från verksamheten ur Bolinders mer än hundraåriga historia. Bolinders Mekaniska Verkstad grundades 1844 i Stockholm och är en del av den svenska industrihistorien. Historien om Bolinders började redan 1844, då bröderna Jean Bolinder (1813-1899) och Carl Gerhard Bolinder (1818-1892) startade sin mekaniska verkstad. Namnet blev J och CG Bolinders Mekaniska Verkstad AB, och verksamheten låg på Kungsholmen. Under de första årtiondena var produktionen inriktad på ångmaskiner, träbearbetningsmaskiner och råoljemotorer för bland annat fartyg och sågindustrier. Andra gjutna produkter som blev kända var vedspisar, spisar, kaminer, ångmaskiner och sågverk. Ytterligare andra gjuteriprodukter, som blev kända, var köksutrustningar såsom stekpannor, grytor, våffeljärn och köttkvarnar. Senare tillverkades gjutgods och under andra världskriget tillverkades gengasaggregat samt en modell i trä och mycket annat till den svenska försvarsindustrin. 1909 startades produktionen i Kallhäll. Företaget omorganiserades 1932 och Bolinders motoravdelning slogs samman med Munktells i Eskilstuna och kom att heta Bolinder-Munktell. Den andra delen av företaget fortsatte verksamheten i Kallhäll under namnet Bolinders Fabriks AB. Exempel på produkter som Bolinders modellverkstad tillverkade under 1930- och 1940-talen är praktiska utrustningar såsom Trim utombordsmotorer, diskmaskiner, sanitetsgods och emaljerade hushållskärl. Det var på 1950-talet som kylskåp och elspisar blev stora produkter. Bolinders fick konkurrens från Electrolux, Husqvarna och Elektro Helios och Bolinders Fabriks AB lades ned 1956. Bolinders Mekaniska Verkstads AB startades år 1845 av bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinder. Efter Jean och Carl Gerhards död i slutet av 1800-talet tog Erik August Bolinder (1863-1939) över ansvaret. Under hans ledning köpte bolaget 1906 Kallhälls gård. Verkstadslokalerna vid Klara sjö på Kungsholmen i Stockholm hade blivit för trånga och man ansåg att egendomen i Kallhäll i Järfälla hade bra läge utefter järnvägen mot Västerås samt sjövägen på Mälaren mellan Stockholm och Kallhäll. När företaget år 1932 slogs samman med Munktells och flyttade till Eskilstuna under namnet AB Bolinder-Munktell hade man haft en lång epok av tillverkningsindustri på Kungsholmen i Stockholm. Bolinders tillverkade framförallt en lång rad produkter av gjutjärn såsom trädgårdsmöbler, lyktarmar, blombord, spisar och trappräcken, men också ångmaskiner, maskiner för trävaruindustrin med mera.
Äggskivare
Äggskivare, äggdelare, äggskärare eller äggharpa är ett köksredskap som används för att skiva hårdkokta ägg. Redskapet kan även användas till att skiva andra mjuka råvaror såsom svampar, jordgubbar eller ost. Konstruktionen består av en hållare med spända stålsträngar, likt en harpa. Det skalade ägget läggs i hållaren, harpan pressas över ägget och skivar det. Syftet är att sekundsnabbt kunna skiva ett helt hårdkokt ägg i tunna skivor. Äggskivaren uppfanns troligtvis av den tyska entreprenören Willy Abel i början av 1900-talet och var ett av de mest framgångsrika massproducerade föremålen 1909. Abel tog även patent på brödskivaren och det hjärtformade våffeljärnet, bland mycket annat.
Eleiko
Eleiko, Eleiko Group AB, är ett svenskt börsnoterat detaljhandelsföretag som tillverkar och säljer tyngd- och styrkelyftsutrustning samt andra träningsredskap. Eleiko med Erik Blomberg som verkställande direktör omsatte år 2020 över 377 miljoner kronor. De är mest kända för sina viktskivor och framför allt skivstänger, som sedan 1963 använts av IWF i Världsmästerskapen i tyngdlyftning. Företaget grundades 1928 i Halmstad, där de än idag har sitt huvudkontor, då företaget först tillverkade och sålde våffeljärn. År 1957 övergick däremot företaget till att utveckla och producera tyngdlyftningsutrustning och kom att bli världsledande inom området. Eleiko grundades i Halmstad 1928 och tillverkade då diverse elektriska köksredskap såsom våffeljärn och brödrostar. Detta pågick tills 1957, då fabrikschefen och förmannen Hellström bad den dåvarande ägaren och verkställande direktören Tyra Johansson om lov att framställa en skivstång i fabriken. Hellström var amatörtyngdlyftare och stötte på samma problem som många andra tyngdlyftare gjorde under den tiden, skivstänger böjdes och gick ständigt sönder. Detta på grund av att tillverkningsprocessen var undermålig och använde billigt stål. Hellström ville därför producera sin egen stång i seghärdat kromnickelstål, vilket var samma metall som Eleiko använde i sina våffeljärn. Skivstångens lättring gjordes dessutom i samma mönster som våffeljärnen. Johansson tillät det och den första Eleiko-skivstången med tillhörande viktskivor tillverkades för Hellströms eget bruk. Efter denna prototyp såg Johansson en lovande expansionsmöjlighet. Johansson kontaktade först sin egen bank där både hon och företaget hade varit kunder sedan företaget grundades, men nekades lån. Ett företagslån var väsentligt för genomdrivandet och påbörjandet av den nya produktionen, vilket var varför Johansson fortsatte att kontakta andra banker tills hon hittade en bank som medgav företagslånet. Efter det så påbörjades utvecklingen av företagets nya fokus, tillverkningen av tyngdlyftningsutrustning. Eleikos skivstång introducerades vid världsmästerskapen i tyngdlyftning i Stockholm 1963, där den gjorde stort intryck på tyngdlyftningsvärlden. Det var den första skivstången någonsin som hållit under en hel tävling och flexibiliteten var något som man aldrig hade beskådat innan. Eleiko blev snabbt en världssuccé och ändrade förutsättningarna för både industrin och sporten. Under tävlingen satte den polska tyngdlyftaren Marian Zielinski världsrekord, det första världsrekordet som satts med en Eleiko skivstång. Fyra år efter introduktionen av skivstången träffade en Eleiko-anställd en tyngdlyftare som använde sig av gummidäck runt sina viktskivor för att reducera både ljud och skador. Eleiko påbörjade då ett samarbete med en närliggande gummifabrik och skapade de första viktskivorna med gummiöverdrag, så kallade "bumper plates". De nya viktskivorna, kombinerat med andra framsteg och innovationer som exempelvis kullager i skivstängerna för att förbättra både resultat och säkerhet, skapade uttrycket "Eleiko feeling". Eleiko är sedan 1990 ett familjeföretag som drivs av VD:n Erik Blomberg och hans två bröder, Hans och Rickard Blomberg. Systern Madeleine Blomberg driver tillsammans med sin sambo Eleiko i Frankrike. Erik Blomberg tog över som vd 2012 efter att pappan Lennart Blomberg avled i en hjärtinfarkt. Eleiko har skapat sig ett gott rykte i branschen för sin höga kvalitet och prestanda. Deras verksamhet, sedan företagets nya inriktning 1957, har gradvis utökats från att endast göra skivstänger och viktskivor till att nu tillverka och sälja nästintill allt inom träning och hälsa. Utöver produkter erbjuder Eleiko dessutom tjänster och träningskurser, allt från elitträning till amatörnivå.
